Emeliitaah

Hej Emelie! Jag tycker det är oerhört starkt och modigt av dig att du vill dela med dig om att du blivit våldtagen. Inte det lättaste att säga direkt.! Om du orkar/vill kan du inte förklara kort hur det gick till? Asså jag menar blev du bara överfallen? :( hur gick du vidare efter det? Är det sant att man får skuldkänslor och skam osv? Så svårt att kunna förstå när man inte själv suttit i den situationen. 
STOR KRAM till och Lilja! 

P.s Känner inte ens dig och skriver värsta brevet haha första gången jag ens kommenterar en främmande blogg typ :P

Hej Malin!

Kul att du skriver och undrar, trots det tråkiga ämnet.

Det var trots allt 5 år sen och för många är det en kort tid att bearbeta men strax efter min våldtäkt gick jag på gruppsamtal med andra tjejer som varit utsatt för liknande händelser och det hjälpte mig otroligt mycket, vi stärkte varandra och vi blev starka tillsammans, har fortfarande kontakt med en del av dom tjejerna idag och för att vara ärlig dom är nog dom bästa människorna jag träffat i hela mitt liv.

Du undrar hur det gick till och jag är fortfarande lite tystlåten om mig när det gäller heeela händelsen och kommer inte alls berätta detaljerat, jag var 16 år var bjuden på grillfest av min tjejkompis. Min tjejkompis följde med och hon hade bråkat med en kille som vi träffade och dom följde även dom med (5 killar). Vi var där och hade det kul, dom 5 killarna höll sig i bakgrunden hela tiden. Folk gick, tillslut var min tjejkompis som följde med mig tvungen att gå, jag bad henne vänta för jag ville hämta min väska, men hon hörde inte mig och dessa 5 killar var kvar dom knuffade ner mig i marken, höll för min mun, höll mig om benen och armarna, hade liksom ingen chans mot dom. Mer vill jag nog inte berätta..

Men jag är otroligt stark som människa och har vuxit som människa och tror jag har en fördel nu när jag blivit mamma genom att ha varit med om det här, kunna bidra med det till min dotter. Inte så att jag ska berätta det första jag gör, men jag tror ni förstår.

Jag fick otroligt mycket skuldkänslor och kände att det var jag som gjorde fel, men det slutade inte bara med våldtäkten jag blev misshandlad och hotad till livet, var nära på att hamna på skyddsboende och bara få träffa min mamma, men eftersom min pappa och bröder var ett stort stöd för mig under den här tiden, klarade jag inte av att lämna dom utan valde att kämpa tillsammans och för att vara ärlig, jag kämpar än idag för hotelserna, kan inte gå på vissa ställen för jag känner mig otrygg. Alltså det är en lång historia och så svårt att förklara för folk, men dom nekade till brottet, till både rätten & kompisar. Så inte bara dom, utan även deras kompisar var / är ute efter mig, så jag tar en stor risk genom att skriva ut det här på bloggen.

För man vet ju aldrig vem som läser sin blogg.

Men kan även tilläga för jag läste igenom det här innan jag skickade den till bloggen, och såg själv att man kunde tolka det som att jag kände skam och fick skuldkänslor för att jag blev misshandlad och så, men så är inte fallet utan jag kände skam, och jag kände mig kränk som människa & kvinna.

Jag kände att jag inte hade samma värde som någon annan på denna jord.

Att gå vidare kan man, men att glömma kan man inte, att kunna känna trygghet? Jag vet faktiskt inte, jag är fortfarande rädd om jag går ensam om natten (även dagen ibland). Men man kan starta ett liv på nytt, trots rädslan, man kan försöka leva med det och det är vad jag gör.

Och nu har jag världens bästa personer runt om mig som förstår exakt vad som får göras och inte göras nära mig, det har varit svårt för en del att förstå för en del tycker det har gått lång tid, och jag är ändå öppen om det, men finns sår som aldrig läker och det är nog det viktigaste för den som står personen nära som det händer.

Hoppas du fick några svar iallafall, och kul att du frågar, har du fler frågor är det bara att fråga, jag svarar så ärligt jag kan och orkar när det gäller det ämnet.