Emeliitaah

Jag tänker nu berätta om när min son Emanuel blev omhändertagen.

Den elfte juli år 2011 fick jag veta att jag var gravid i vecka nio. Det kom verkligen som en chock. Jag hade inte anat någonting alls. På den tiden var jag tillsammans med en kille som var några år äldre än mig. Han bodde i Sandviken och jag bodde väl i princip med honom. Han reagerade inte alls bra på min graviditet så jag visste att jag skulle få uppfostra mitt barn ensam. Jag hade bara varit tillsammans med killen i fråga i en månad ungefär och därför visste jag inte helt och hållet vem som var pappa. Det fanns tre stycken eventuella. Jag reste hem till mamma och åkte från killen jag var tillsammans med. När jag kommit hem fick jag ett sms där han gjorde slut. Han tjatade om att jag skulle göra abort för att han inte hade råd att betala underhåll sade han. Jag stod ändå fast vid mitt beslut om att behålla mitt barn.

Under sommaren bodde jag hos mamma. Ibland funderade jag över om jag verkligen var smart som valt att behålla mitt barn, men jag visste innerst inne att jag handlat rätt. Jag älskade mitt barn från första sekund. Jag tog reda på att det var en son jag väntade, det förvånade mig en del då mormor fick två flickor, moster fyra flickor och mamma en flicka. Det innebar alltså att det var första pojken på väldigt länge.

Jag köpte barnkläder, barnvagn, skötbord, bärsele, bilbarnstol, ja allt som kunde behövas. Ju längre graviditeten gick desto mer längtade jag. Det kändes helt underbart att jag bar en liten bebis i min mage och jag blev lika exalterad varje gång han sparkade. Jag tog massor av fotografier på magen och ansträngde mig för att ta hand om mig så bra det bara gick. Graviditeten i sig var ganska enkel, jag hade halsbränna på kvällarna, men det var allt.

I september blev jag tillsammans med Erik, en av de befintliga fäderna. Vi hade varit bästa vänner ganska länge och det växte och utvecklade sig till kärlek. I slutet av oktober flyttade vi ihop. Vi fick hyra hans farfars lägenhet i andrahand. Den 22/11 åkte vi och beställde förlovningsringar. För mig kändes det viktigt att ha hunnit förlova oss innan min bebis skulle födas, vi bestämde oss för att förlova oss på nyårsafton.

Den 23/11 åkte jag och Erik till förlossningen i Gävle. Jag hade haft förvärkar i en vecka och jag var rädd att lite vatten hade sipprat ut. När vi kommit fram till Gävle sade de att allt såg normalt ut, men bestämde sig för att göra ett vaginalt ultraljud för säkerhets skull. Då konstaterades det att jag hade öppnats fyra-fem centimeter. Jag fick en spruta för att Bebis lungor skulle mogna på sig, han skulle födas den 14/2 egentligen så det var fortfarande alldeles för tidigt. Vi fick åka ambulans till Uppsala där jag blev ordinerad strikt sängläge, jag fick inte ens gå upp och kissa utan fick kissa på becken. Jag blev även lagd i dropp, allt för att de skulle försöka få Bebis att vara kvar i magen så länge som möjligt. När jag frågade hur länge det skulle vara tills han föddes kunde ingen svara. Jag slogs med min förlossningsrädsla och var dessutom jätterädd på grund av det faktum att han var så himla tidig, jag var otroligt rädd att han inte skulle klara sig. På eftermiddagen eller kvällen någon gång den 25e satte mina värkar igång igen trots att jag hade dropp som skulle stoppa värkarna. Jag ringde på klockan, det kom en sjuksyster som konstaterade att droppet var avstängt och att de glömt att sätta på det då de bytte dropp. Droppet blev igångsatt igen, men under natten gick mitt vatten. Jag vaknade av att det var blött överallt. Jag som tidigare varit rädd för att inte märka när vattnet gick blev förvånad över att det var så otroligt mycket vatten. Det kom sjuksköterskor igen och kollade till mig, de sade till mig att sova en stund till. Vid tio på morgonen den 26e gjorde jag en gynekologundersökning, de märkte att min sons navelsträng trillat ut och de bestämde sig för att göra ett urakut snitt. Helt plötsligt började massor av larmatt ringa, de sprang iväg med båren jag låg på, sjukhuspersonal kom springande från alla håll. Jag fick panikångest och började gråta, har nog aldrig tidigare varit så rädd. Jag fick en flaska av en doktor med en vätska som han sade att jag skulle dricka, jag frågade var det var men fick svaret att jag bara skulle dricka det. Sen fick jag en mask för munnen och det blev svart. När jag vaknade nästa gång låg jag på uppvaket. Jag frågade efter Erik och Emanuel som min son blivit döpt till. De sade att jag snart skulle få träffa dem. Ett tag senare blev jag rullad till neonatalavdelningen på Uppsalas akademiska sjukhus. Där såg jag den vackraste syn jag någonsin sett: Emanuel liggandes på Eriks bröst. Så fort jag såg honom visste jag att jag älskade honom mer än livet i sig och att jag skulle göra precis vad som helst för honom. Eftersom han var så liten låg han i kuvös med Cpap och hade gulsot så att han behövde ligga under värmelampa. Han var 39,5 cm lång och vägde 1360 gram. Otroligt söt bebis, sötast i världen! Vi besökte honom väldigt ofta på Neonatalavdelningen, vi fick höra där att vi var bland de bästa föräldrar de någonsin sett! Vår lycka var obeskrivlig, äntligen hade vi blivit en liten familj.

Den 1/12 flyttades vi till Gävle. Trots att jag knappt kunde sitta än då jag hade så otroligt ont i mitt snitt fick jag åka sjuktaxi. Det kändes som många mil. Emanuel fick åka ambulans. Han kom dit långt senare än oss, jag saknade honom massor, men till slut kom han och han fick en kuvösplats.

I Gävle var det inte alls lika som i Uppsala. Gävle Neonatalavdelning 107A hade dels inte samma renlighet, i Uppsala hade det funnits en luftsluss man behövde gå igenom för att komma in till Neonatalavdelningen. Dessutom var personalen i Gävle inte alls lika snälla och trevliga. Jag drabbades av en förlossningsdepression och fick träffa kuratorn på sjukhuset. Till en början tyckte jag om henne, hon var trevlig och frågade mig om jag ville att hon skulle kontakta socialtjänsten och kolla vad det fanns för stöd vi kunde få, om det fanns några träffar för unga mammor i närheten där vi bodde eller så. Jag lät henne göra det då hon fick det att låta väldigt positivt.

På grund av min depression orkade jag inte vara hos Emanuel så mycket som jag ville. Jag behövde även väldigt snabbt sluta pumpa ut mjölk ur mina bröst eftersom jag behövde äta lugnande medicin. Jag fick även insomningstabletter eftersom jag nästan inte kunde sova på nätterna. För att hålla mitt humör uppe försökte jag och Erik att göra roliga saker när vi inte var hos Emanuel, någon gång var vi på bio, någon gång var vi ute och handlade bebiskläder. Ett par nätter sov vi även hemma i vår lägenhet i Arbrå, bland annat åkte vi hem över julafton och juldagen. Personalen verkade inte ha något emot det, dock blev de lite arga när vårt tåg tillbaka till Gävle blev inställt en gång på grund av snön, något som vi inte kunde rå för.

Vi fick träffa socialtjänsten, det var inte alls som jag hade hoppats. De började prata om ett mamma-barn hem vilket jag gjorde klart för dem att jag inte ville åka på. Jag ville inte vara skild från Erik i flera månader. Istället sade jag att de gärna fick komma hem till oss några gånger i veckan för att se hur vi klarade oss på hemmaplan. Det gjordes en vårdplan som bland annat sade att vi skulle få flytta in på samvårdsrum, det vill säga få bo i samma rum som Emanuel. Det blev även bestämt att vi skulle gå ut en i taget om vi skulle röka eller dylikt. Vi klarade det bra, men på nyårsafton sade de till oss att eftersom det var vår förlovningsdag så borde vi gå ut och äta tillsammans. Sen frågade vi snällt vid tolvslaget om vi fick gå ut och byta våra ringar. Det fick vi.

Den trettonde januari kom sedan dagen jag fortfarande inte kan tänka tillbaka på utan att få tårar i ögonen. Det var fredagen den trettonde, en riktig otursdag. Jag fick ett telefonsamtal från socialtjänsten där de sade att de bestämt att familjehemsplacera min son. De sade även att de skulle komma på möte på måndagen. Jag började gråta, ringde Erik och sade att han måste komma till Gävle på en gång, han var i skolan just då. Personalen på neonatalavdelningen kom in till mig och försökte trösta mig när jag grät, jag ville verkligen inte ha dem där just då, det går inte att först krossa hela mig och sen försöka trösta mig. Det hemskaste var att under första mötet hade de inte ens gett familjehemsplacering som ett alternativ, och neonatalpersonalen hade sagt till oss när vi frågade oss att vi gjorde betydligt bättre ifrån oss efter mötet. Därför känns det så konstigt att det blev som det blev. Denna text skrev jag under fredagen:

”Nu vet jag vad som kommer hända med Emanuel. De tänker familjehemsplacera honom.Hur kan de bara ta mitt barn ifrån mig? Mitt eget barn. Han är min för helvete!De ringde upp mig ifrån socialtjänsten. Jag började gråta i telefonen. På måndag halv tio kommer de på möte.Hur i helvete kan man ta ett barn ifrån sin mamma? De säger på sin fina byråkratisvenska att de självklart hoppas att han kan komma hem till oss till slut. Fan heller att de gör. De njuter av att ta honom ifrån oss. Han kommer aldrig komma till oss.Ja, vi är unga föräldrar. So what? Vi borde åtminstone få en chans att visa att vi klarar det ändå. De kan inte bara ta honom ifrån oss såhär.Det känns som jag ramlar i tusen bitar. Jag känner mig döende. Varenda liten del av min kropp skriker. Hur kan de göra så här emot mig? Emot oss? Jag klarar inte detta. Jag tror aldrig jag känt denna smärta förut. Det är det värsta jag varit med om.Jag tänker på allt jag drömt om. Min vovve skulle bli hans bästa vän. Jag hade köpt världens finaste vagn. Massa, massa bebiskläder. Detta skulle bli en vändning i mitt liv. Allt skulle bli perfekt. Sen hörde kuratorn på sjukhuset av sig till soc för att hon tyckte att jag var i behov av hjälp.Hade jag vetat detta hade jag mer än gärna hamnat på hem tillsammans med honom istället. Kanske är det det faktum att jag motsatte mig det som fått dom att fatta detta beslut.Jag vill få vara med mitt barn. Jag bara gråter när jag skriver detta. Ser knappt vad jag skriver.Jag vet inte heller hur jag ska förklara detta för min mamma, för alla i min närhet. Alla kommer bli så förkrossade. Och jag bävar inför det ögonblick de för honom från mig. När de kör iväg honom i en bil utan mig, eller när hans nya fosterföräldrar kommer för att hämta honom.Jag fattar inte hur de kan. Han måste få vara med sin mamma, jag måste få vara med mitt barn.

Snälla, ta bara bort mig.”

Dessa två texter skrev jag på lördagen:

”Försöker vara nära Emanuel.Försöker spendera denna tid med honom som vi har kvar.Försöker låta bli att låta honom se mig gråta.Men samtidigt är det så jävla svårt.Tar maxdosen av mina lugnande nu, sex tabletter om dagen.Måste ha sömntabletter för att somna in på natten.Kan inte vara nära min son, har inte kunnat krama honom sen soc ringde.Trodde jag visste vad smärta innebar, ack så fel jag hade.”

”Så mycket livet kan förändras på bara en dag.Från en dag till en annan.Telefonsamtalet förändrade allt.Jag ska aldrig mer hoppas på något.”

Jag hade aldrig tidigare mått så dåligt, dock skulle måndagen komma att bli ännu värre…

Måndagen kom, klockan halv tio på morgonen kom socialtjänsten på mötet de planerat att vi skulle ha. Både min mamma och Eriks mamma var med. Vi frågade vad det var som fått dem att fatta beslutet om familjehem, de sade att det bland annat var för att vi hade gått ut samtidigt (vilket vi faktiskt hade blivit ombedda att göra) och att jag inte tog allt ansvar själv . De sade även att han skulle bli placerad redan på måndagen vilket inte var förberett alls. Jag har hela mötet inspelat på mobilen, men har inte klarat av att lyssna på det. Det känns fortfarande så känsligt. Socialtjänsten sade till mig att antingen fick vi lämna ifrån oss Emanuel frivilligt eller så skulle de sätta LVU på honom. Vi gick ut och rökte, grät och pratade. Kom fram till att det var bättre med en frivillig placering, något jag ångrar djupt idag. Hade han fått ett LVU hade det enligt lag blivit en rättsprocess och då hade han inte bara kunnat bli tagen sådär utan egentliga grunder. Det blev ett till möte och vi fick träffa hans fosterföräldrar. De var tjugofem år gamla och hade inga erfarenheter alls av spädbarn, framförallt inte prematurbebisar. Ögonblicket när vi sade hejdå till Emanuel var fruktansvärt. Jag har fullt med tårar i ögonen när jag skriver om det. Det är det svåraste och mest smärtsamma jag varit med om någonsin. Att säga hejdå till sitt barn är ingenting man borde vara tvungen att göra. Erik behövde en starkt lugnande tablett för att över huvud taget klara av det.

Innan vi åkte därifrån bad vi om journalerna om Emanuel. Vi läste igenom dem och upptäckte massor med fel, bland annat stod det att vi vid ett tillfälle inte hade bytt blöja på en hel dag, något som var så långt ifrån sanningen man kan komma. Vi bytte blöja många gånger dagligen. Vi hade även ett möte med kuratorn, vi bad henne med om journaler. Svaret vi fick av henne var att hon inte hade de renskrivna utan bara på kladdpapper men att hon skulle skriva dem till oss. Enligt lag skulle hon ha renskrivit alla journaler dagligen innan hon gick hem för dagen. Vi funderade på att anmäla henne för det, egentligen funderar jag väl fortfarande ibland, men vi har inte gjort det.

Vi åkte hem tillsammans med socialtjänsten. Jag satt med hörlurar på mig och stirrade tomt ut genom rutan. Jag klarade inte av att gråta mer, hade inga tårar kvar. Erik var utslagen av den lugnande medicinen han fått så han sov de tio mil det var mellan Gävle och Bollnäs. Vi bodde sedan hos Eriks mamma i några nätter.

Det tog ett par veckor innan vi över huvud taget klarade av att träffa Emanuel. Vi pratade inte ens om honom utan levde våra liv som om han aldrig funnits. Varken jag eller Erik mådde bra alls och när vi väl flyttat hem till vår lägenhet igen påminde alla barnkläder om det hemska, att Emanuel inte fick bo med oss. Vi tog hem min hund igen som hade bott hos Eriks pappa under den en och en halv månaden vi bott på sjukhus. Han blev mitt stora stöd under den första tiden. Både jag och Erik sörjde, men på olika sätt. Vi kunde inte tala med varandra om det. Vi försökte även hitta på roliga saker hela tiden, bara för att slippa tänka på vår lilla pojke. Den 17/1 tatuerade oss. Vi gjorde likadana tatueringar, ett mönster jag velat ha i flera år.

Den 2/2 fick vi äntligen träffa Emanuel igen. Socialtjänsten följde med oss och träffade honom. De var sådär äckligt falskt trevliga igen, sådär som bara myndigheter kan vara. De sade att även om han är placerad så måste jag komma ihåg att det är jag som är hans mamma, att ingen kan ta ifrån mig det. Jag frågade dem även vad som skulle hända om vi valde att skaffa fler barn, de sade då att troligtvis blir även nästa barn placerat. Då jag vill ha fler barn i framtiden innebär det att vi måste byta stad för att kunna få det. Min största farhåga just nu är att bli gravid igen, jag skulle inte klara abort, men jag skulle heller inte klara att gå igenom detta ännu en gång. Jag frågade även ungefär när han kan tänkas få flytta hem till oss, då sade dem att vi skulle räkna med att det kunde ta lång, lång tid, upp emot flera år.

Barnvagnen och Emanuels kläder har vi inte klarat av att göra oss av med. Vagnen står fortfarande i hallen, trots att den inte kommer bli använd och jag vet att vi skulle behöva pengarna för den. Bärselen och bilbarnstolen står i sovrummet så dem ser vi dagligen och påminns om vad vi skulle ha haft, vad vi borde ha haft. Vi kan heller inte ge hans kläder till den nya familjen och låta honom använda dem trots att han bor med dem, de har redan köpt egna kläder till honom och klär honom så som de vill.

Både jag och Erik saknar Emanuel jämt och ständigt. Vi hoppas på att en dag få förenas som den familj vi borde vara. Vi lever på hoppet, det är det som håller oss båda på fötter.

På efterhand har jag hittat information om förtäckta adoptioner. När någon på socialtjänsten privat känner ett par som inte kan få egna barn och står i adoptionskö, sedan får de ett barn av socialtjänsten utan att de egentligen har några sanna belägg för att ta barnet från dess föräldrar. Det är vad jag tror att har hänt oss. Jag märker när jag hälsar på hos fosterfamiljen att han verkar ha det väldigt bra där, men jag kan ändå inte acceptera att de får ha mitt barn, han borde bo hos mig. Jag har hört tidigare om fel som begåtts av socialtjänsten, men jag trodde aldrig att det skulle hända oss. Helt ärligt vill jag påstå att de förstört våra liv. Jag är även rädd att Emanuel när han blir äldre ska börja fråga oss varför vi inte kämpade mer för att få ha kvar honom. Jag vet inte vad jag ska svara på det. Helt ärligt tror jag det var på grund av att jag trodde att allt skulle bli värre då. De kommer att utreda en gång i halvåret om han kan få flytta hem, vi kan även själva säga att vi vill ha hem honom. Skulle de neka oss att ta hem honom om vi själva bett om det sade dom dock att han skulle få ett LVU, det känns som att allt vi gör kan orsaka LVU.

Men som sagt, hoppet är det som räddar oss. Hoppet om att en dag få förenas med vår älskade son. Han hör hemma hos oss.