Finns tider då jag tänker, tänker på den där hemska natten. Då all min tillit till omvärlden försvann, dom ända jag litade på var min familj. Min otroligt starka och skyddande familj. Jag försökte leva mitt liv, försökte umgås med vänner och jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig skrattade eller log, för det gjorde jag och inte bara en gång utan flera men varje gång jag skrattade eller log kände jag en kall vind mot min ryggrad, kände hur skulden tog över mig, kände hur smärtan och rädslan intog min kropp. Dom tog en del av min glädje, dom tog en del av mitt liv. Fanns många gånger jag ville ge upp, fanns många gånger jag önskade livet ur mig själv, fanns många gånger jag trodde att allt var mitt fel, fanns många gånger jag grät mig till sömns, fanns många gånger jag var för svag. Jag var påväg att låta dom vinna, jag orkade inte kämpa men jag kämpade och inte bara för min skull utan för andra tjejer som blivit utsatt för samma sak, jag kämpade för oss alla men hade aldrig klarat av och kämpa om det inte varit för min underbara familj, dom gav mig hopp och dom gav mig styrkan att våga lyckas vinna över dom. Jag skulle ljuga om jag sa att jag vann till hundra procent för det gjorde jag inte. Även dom vann.. Rädslan inom mig finns än idag kvar, känner mig aldrig trygg när jag ger mig ut på stockholmsgator spelar ingen roll om det är dag eller natt, det känns som att någon förföljer mig. Jag vet att jag aldrig kommer kunna leva ett fullt normalt liv, utan det kommer alltid finnas en massa djupa sår och en ständig rädsla från den där hemska natten och månaderna som följde därefter. Men trots allt det onda som det förde med sig, så känner jag mig idag starkare än jag någonsin gjort och jag har lovat mig själv att hålla huvudet högt och aldrig visa rädsla, för Liljas skull. Jag vet att jag inte behöver känna rädsla.. Jag har min underbara familj och pojkvän och dessutom ett fåtal vänner som aldrig skulle låta det onda jag en gång varit med om hända igen, jag vet det och det är just därför som jag vågar öppna mig och skriva öppet om hur mitt liv förstördes men hur mitt inre på något sätt stärktes genom att varit med om det hemskaste som någonsin kan hända en kvinna. Fanns kvällar då jag klandrade mig själv, jag hade totalt förlorat hoppet om mig själv och om min värdighet, tänkte flera gånger att världen skulle vara mycket bättre utan mig, men det var innan jag började gå på gruppsamtal och dom gruppsamtalen ändrade mitt liv, dom kvinnorna jag träffade där, dom satt där och berättade öppet var dom varit med om, dom gav mig en trygghet och dom gav mig en styrka som jag under den perioden inte känt på flera månader, dom gav mig styrkan att våga och orka kämpa mot våldtäktsmännen som överföll mig natten till den 3 Juni 2006, en natt jag tyvärr någonsin aldrig kommer glömma. Med den här texten vill jag nå fler våldtäktsoffer och säga till dom att ni är fina människor och jag vet hur det känns att känna sig hjälplös och som att ingen tror på en, att känna att det är ens egna fel att allting hände.. Jag vet hur det känns, jag har gått igenom det och kanske låter det fel att säga att jag blivit starkare som person tack vare det här, trots rädslan inom mig så har blivit en starkare person då jag gick igenom det här mer eller mindre ensam, jag hade min familj men alla vänner sprang fort iväg så fort dom fick höra och det är inte bara jag som kan klara det här utan det är ni alla, men behöver ni någonsin hjälp på traven så finns jag här & stöttar er .