Jag har fått så mycket kritik av gamla kompisar eller jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla dom, jag är glad att dom är ärliga men när dom dömer mig och inte ser helheten och inte är bättre själva, så blir jag faktiskt mer arg än ledsen för att jag lägger mig inte i när det heller deras uppfostran av deras barn, kanske ska ta och göra det, så att dom kanske är tysta och fattar att det är dom som faktiskt borde ändra sin syn.

Som många av er vet, har jag åkt till Gävle för att umgås med min pojkvän utan min dotter och det är inte för att jag inte vill vara med henne, utan praktiskt taget för att hon har träffat sin pappa och umgåtts med honom och som ni ALLA vet, pratar vi bara om Lilja och tider när han ska träffa henne och sådär. Är det fyskam att jag åkt till Gävle för att umgås med min pojkvän när hon är trygg med sin pappa? Jag ska inte ljuga och säga att hon sovit där varje gång, men när hon inte sovit där så har faktiskt hennes mormor & morfar varit barnvakt och tagit henne. Anledningen till att jag åkt utan henne är alltså för att hon ska få chansen att träffa sin pappa, för den rätten tänker jag inte ta ifrån varken honom eller henne och skulle även ljuga om jag sa att hon aldrig varit med mig i Gävle, för det har hon och hon ska med snart igen.

Det kanske inte det klokaste, men ju äldre Lilja blir ju mer kommer hon vara med sin pappa.

Oavsett om jag flyttar till en annan stad eller inte, men redan vid tidig ålder och även till dagis så är Lilja van vid att mamma kommer tillbaka, hon går inte föralltid.

Jag tycker alltså att dom gånger jag lämnat henne både har varit nyttigt för henne, för att lära sig, för tänk den gången då jag ska lämna henne till exempel på ett lov (om jag flyttar till en annan stad) och hon ska vara hos sin pappa i en vecka, tänk då .. Då är HON van vid att vara ifrån sin mamma, för det är mig hon har bäst kontakt med. Jag vet att många av kommer ha åsikter om det här, men egentligen är det här inlägget riktat till två personer som båda klankat ner på mig som mamma..

Men för det första, min dotter lider inte av att få vara med varken sin pappa eller morföräldrar.

Men det kan era barn göra när ni röker inomhus (även om det inte är i samma rum) och det värsta är att ni inte bara röker vanliga ciggaretter, utan ni RÖKER faktiskt på i ett hem som ni ska låta ert barn växa upp, ni låter ert barn gå i den stanken och det värsta av allt är att det även har hänt när ert barn är hemma och varit vaken.

Så vem är ni att klandra mig, när ni inte alls är någon bättre morsa?

Tycker fan att det är farligare att röka på eller ens röka en vanlig ciggarett inomhus, än att låta sitt barn känna sin pappa och sina mor-föräldrar.

Vad tycker ni om saken mina läsare?

Förstår att det kommer vara delade meningar.

Men frågan jag vill förmedla är egentligen är jag en sämre morsa en dom?