Trots alla tankar som snurrar runt, trots alla tårar jag fällt, trots alla ord som sagts, trots all oro som finns inom mig har jag bestämt mig för att inte sluta blogga även fast det är tungt, jag kommer blogga. Så mycket jag bara kan och orkar, men ALLT händer på samma gång, kunde det inte bara ha varit en sak i taget? Det värsta i hela den här situationen är att den jag trodde skulle finnas där och trösta mest, är den som backar och inte verkar bry sig överhuvudtaget och det gör riktigt ont i mig, att du helt enkelt verkar ha glömt allt, verkar sluta bry dig.