Emeliitaah

Ett ögonblick jag aldrig kommer glömma är när min Pappa kommer in i mitt rum, natten till hans födelsedag, den 3 Juli 2008 och säger att man vet inte om Johan kommer överleva.

Han hade varit ute med några kompisar, vad som egentligen hände mer än det man fått berättat för sig, vet vi fortfarande inte exakt inte ens han vet exakt vad som hänt, han vet det man berättat för honom. Men han hade som sagt varit ute och påväg mot Slussen (ovanför Debaser) händer någonting, han tappar kepsen i vattnet och ska tydligen sträcka sig för att hämta den, men ramlar då ner från bron (som är ca 5 - 15 meter hög) ner i asfalten och sen ner i vattnet, en vakt från Debaser hinner se det här och hoppar i bara någon sekund efter att han landat i vattnet. Därefter vet vi att ambulans kom, han fördes till Karolinska sjukhuset i Solna, mina föräldrar åkte dit efter att dom väckt mig och sagt att han hamnat på sjukhus, ingen visste dock vad som hade hänt. Någon timme senare kommer Pappa hem och säger dom där orden som jag aldrig kommer glömma: Emelie, jag kom hem för att fråga om du vill åka till sjukhuset, för man vet inte om Johan överlever natten.

Jag visste inte hur jag skulle reagera, jag kunde knappt reagera, jag visste inte hur allvarligt det var, jag vågade inte fråga, jag klädde bara på mig tyst, satt mig i bilen och började åka mot Karolinska sjukhuset. När vi närmade oss sjukhuset, när jag såg sjukhuset så kände jag hur tårarna började rinna ner för min kind, jag var helt säker på att han var död, helt säker på att jag inte skulle få ett avslut, utan allting bara skulle vara över.

Hans kompisar som var med under händelsen satt där inne tillsammans med min Mamma och Martin, Pappa slog sig ner, dom bad mig äta en macka, för det var närmare frukost än natt nu.

Men jag kunde inte äta, kunde inte få i mig en tugga, ville inte äta.

Sprang ut därifrån, bara sprang och sprang.

Sprang ut och rökte, ville inte vara kvar längre.

Ingen visste fortfarande någonting när jag och Pappa kom tillbaka in igen, från att hade rökt, alla som satt i rummet försökte att le mot varandra, försökte att hålla humorn uppe, för Johan's skull.

Men ingen visste, och ovissheten var det värsta, att bara få vänta.

Efter några timmar får vi svar på att han lever, men läget är fortfarande mycket allvarligt och kritiskt. Dom kan fortfarande inte svara på om han kommer överleva.

Han bara låg och låg, fick hjälp med att andas, i över 4 veckors tid.

Mitt hopp kom efter 1:a veckan.

Egentligen visste man inte om han skulle överleva, man visste ingenting.

Men jag vågade hoppas, jag vågade.

Efter att han fått sig ett rum, hade en massa slangar på sig, Min moster, Mamma och Pappa hade varit där inne så tog jag modet till mig att själv gå in, gå in för att se min bror ligga där mer eller mindre livlös, fast ändå levande, gå in där helt ovetandes om det var sista gången jag skulle se honom i liv.

Jag stod och pratade med honom länge, bad honom kämpa för min skull, bad honom kämpa för våra föräldrars skull, bad till gud flera gånger om under tiden jag stod i det där sjukhusrummet.

Dagarna gick, och dagarna blev en vecka och det var då jag vågade hoppas, det var då jag vågade hoppas och tro att han skulle överleva, att han skulle klara sig och det var den dagen dom kom och sa till oss, att han kommer klara sig men att man vet inte än om han kommer ha en kort minnesförlust eller en lång, om det är så att han skulle undra vilka vi var, vad vi gjorde där, vem han var med mera.

Men vi fick svar ganska så fort vi gick in i rummet och pratade med honom, för han reagera på våra röster, reagerade på vad vi sa, och när han vaknade lite mer än 4 veckor senare så kom det stora beviset, han minns knappt någonting från kvällen den 2 Juli, dagen före hans födelsedag.

Men han minns oss, han minns hans liv, han minns sig själv.