Idag är en sån där jobbig dag. Visst inget har startat än men jag känner mig grymt nere och tårarna sitter precis vid ögonen och trycker på men det är som att det är ett tjockt lager av bomull tårarna måste ta sig igenom först men när det väl gjort det så finns det inga gränser.

Jag är så glad att jag har min dotter, min pojkvän, mina föräldrar, mina bröder, och några få speciella vänner för utan dom hade jag aldrig klarat av det här. Jag försöker ofta le som att det inte finns några problem, men skalet går inte alltid att dölja. Önskar att det fanns ett slut på tankarna och orden som snurrar i mitt huvud.