Så.. 
Tänkte uppdatera om situationen med Amar.
Ville inte ta det i inlägget som skulle vara glatt.
Alltså Lilja's kalas inlägg.

Känns som jag förstörde stämningen i inlägget om jag skulle börja skriva mina känslor och hur allting ligger till, känns som att det skulle låta som dagen har varit pest och pina. 
För jag har helt enkelt försöka lägga honom på hyllan under dagen.
Ville inte att mina och Lilja's gäster skulle få lida för att jag och Amar gjort slut på riktigt.
Tankarna gick till honom lite då och då, oftast när jag gick på toa och jag inte hade någon annan med mig och kunde andas ut lite, då kom tankarna upp, då kom han upp i tankarna.
Så försökte att inte ens gå på toa, försökte att alltid vara med någon nära mig.

När Therese kom och resten gått och Lilja bara sprang runt och var glad mellan rummen så passade jag på att analysera lite med henne, det kändes enklare, inte enkelt men tårarna kom inte i allafall, jag kunde åtminstone prata, kunde åtminstone få ut ljud ifrån munnen.

När hon gick och jag lagt Lilja och jag myst klart med Nova och lagt mig själv för att vila, så kom tankarna upp. Jag saknade hur han brukade hålla om mig om nätterna (även fast det var ett tag sen) men jag började tänka att det aldrig mer skulle hända, att jag aldrig mer skulle få se hans vackra ögon skina, aldrig få hålla hans hand på stan, aldrig få pussa hans läppar och aldrig någonsin få känna den trygghet som jag gjorde med honom, att aldrig ens kunna få prata ut, öppna mig för honom. Han var ju inte bara min pojkvän, han var ju även min bästavän som jag kunde berätta allt för, som lyssnade på allt jag hade och säga och verkligen försökte hjälpa mig när något var fel. Jag har inte bara förlorat min pojkvän, jag har inte bara fått ett ex till, utan jag har förlorat min bästavän, den som jag kunde berätta allt för, som lyssnade och försökte förstå. Som ibland tyckte jag hade dumma idéer på gång, men som ändå alltid stöttade mig i vilket val jag än gjorde.

Vet liksom inte hur det ska kännas.
Vet inte hur det kommer kännas senare i livet.
Men vill inte höra hans namn.

Har raderat hans nummer ifrån min telefon, för att jag ska slippa se hans namn om han skulle smsa eller ringa och ringde gjorde han för ungefär en timme sen.. Höll mig från tårar under samtalet, var mest det dryga bitchiga jag som försökte att bara lägga känslorna åt sidan och inte visa för honom hur ledsen jag egentligen är och var när vi pratade med varandra.
Dolde allting!

Jag vill inte dölja saker, men vill inte visa mig svag heller.
Har gjort det så många gånger förrut och det har inte blivit bättre.

Tårarna har spruttat sen han ringde och vi la på.
Vet liksom inte hur jag ska tolka allting han säger.
Vi har gjort slut, det vet jag.
Men varför måste vi höras?
Varför kan vi inte bara ta farväl för alltid?
Jag vill inte det egentligen, men för att jag ska kunna bearbeta att det är slut, för att jag ska kunna klara det här, så tror jag att jag behöver det här.

Varför tog han mitt hjärta?
Kan han inte bara skicka tillbaka mitt hjärta?
Jag orkar inte mer!
Vill inte känna så är mer.
Jag vill vara den glada person som jag var för bara några månader sen.
Vill vara den där glada, starka, positiva jag som inte såg några bekymmer i livet.

Dom rätta orden kommer liksom inte ut.
Det jag egentligen vill skriva kommer inte ut.
Skriver bara en massa, men allt är sant.
Men ändå känns det som att det är så osammanhängande.
Det jag vill få fram, kommer inte fram.
Orden räcker inte till, orden finns inte.

Om han ändå kunde förstå..