Emeliitaah

 

Så hur var mitt äventyr?

Mitt äventyr ledde till Gävle för er som inte fattade det.

Jag åkte inte dit av någon annan anledning än att säga hej då till Amar på riktigt.

 

Igår började vi hemma hos Wicktoria, vi var inte så många där.

Men det var chill, var ju inte på världens bästa humör heller.

Tänkte ju mest hur jag skulle bete mig, ville inte att känslorna skulle komma framför folk, ville dölja det tills vi var ensamma, ville ta det dagen efter (alltså idag) bara för att verkligen få ut rätta orden och säga det innan jag åkte hem, men tror nog dom flesta märkte på mig att det var något.

 

Rayan satt på Interpool så nästan alla drog dit.

Pratade dock inte så mycket med henne men rökte några cigg med henne.

Alltid lika bra på att få mig att må lite bättre! ♥

 

Vi gick hem lite innan alla andra, just bara för att..

Jag ville gå med honom där och bara få veta innerst inne att det var sista gången.

Sista gången vi gick där tillsammans, inte för vi hand eller något sånt men ändå.

 

Vi kom hem och jag kramade sönder honom nästan hela natten.

Iallafall tills jag tyckte det blev för varmt för då bad jag honom lägga sig bättre.

Vi sov och vaknade otroligt sent idag.

Det är väl så när man är barnledig, i guess.

 

Men ville prata med honom hela dagen, fast jag drog ut på det, så länge det bara gick men ändå tjatade jag på honom och frågade när vi skulle prata, tillslut så kom snacket. 

Det var otroligt tufft för oss båda två.

Höll mina tårar inne men hela min kropp gjorde ont.

Jag ville inte vara med längre.

 

Jag sa att allt blir bara jobbigare om vi har kontakt.

Jag dog inombords när jag sa dom orden.

Har aldrig varit så här ledsen i hela mitt liv.

 

Gick ut på altanen direkt när jag kom och ringde Therese.

Fick tårar i ögonen flera gånger om medans vi pratade i telefonen.

Visste inte vad jag skulle ta vägen.

 

Bussen skulle gå efter ett tag så jag började packa ihop mina grejer.

Sen tog jag och Amar oss en väldigt liten promenad till bussen.

Vi satt där och pratade, höll fortfarande tårarna inne.

Jag sa att allt skulle bara vara så mycket enklare om jag hatade honom.

Allt skulle vara enklare om jag inte kände det jag känner för honom.

Vi pratade om massa saker, men känns som jag inte vill dela med mig av allt.

 

Bussen kom iallafall och jag fick den varmaste och bästa kramen på länge.

Ville bara putta bort honom, försökte putta bort honom.

Inte för jag inte ville ha en kram, utan för att det blev för jobbigt.

Men han tog tag i mig och kramade mig så hårt.

Vi gav även varandra en liten puss och sen klev jag på bussen.

Tårarna rann ner för min kind, tårarna rinner fortfarande.

Har liksom inte slutat böla än, jag vill inte mer.

 

Är iallafall hemma nu, har smsat lite med Amar.

Jag vet att jag åkte dit för att inte ha kontakt med honom och ta farväl.

Men det är så otroligt svårt, jag tror vi båda vill att den andra ska veta att vi älskar den.

Att vi inte gör det här av hat utan snarare av kärlek.

 

Men allt känns så jävla svårt just nu.

Vill egentligen inte skriva så mycket om hur jag mår, känner eller så i bloggen.

För jag vet att det finns några falska fittor som sitter och gottar sig mitt liv.

Jag pallar liksom inte med sånt, som typ sitter och ler när dom vet att jag mår skit.

Men kommer nog ändå uppdatera en jävla massa om mig och Amar ändå.

För jag behöver det!