Är så grymt besviken på hela situationen, känns som att det är nu jag borde ge upp, känns som att det är nu jag borde gå vidare. Du visar ju ingenting längre, du lovade, lovade att ringa men har än inte fått samtalet som du lovade igår och visst det är bara en dag över tiden men jag hatar när man lovar någonting och sen inte håller det. Är så besviken på dig, trodde inte du skulle behandla mig såhär. På ett sett förstår jag ändå dig, för du är utomlands hos din mamma och bröder och andra av dina kusiner som du inte träffat på länge men ändå känner jag, att om jag nu är den kvinnan du vill leva med kan du väl ägna tre minuter av ditt liv på mig och ringa och säga att du mår bra, vad du gjort och vara lite kärleksfull? Men det kanske är för jobbigt för dig, kanske är så att du tänkt klart och verkligen vet vad du vill nu men ändå är rädd för att förlora mig. Jag vet inte hur läget ligger till, men önskar jag visste det, önskar jag kunde stoltsera mig med att kalla mig för din flickvän. Önskar jag stolt kunde säga att du är min pojkvän. Önskar jag hade svar på alla mina frågor som finns inom mig.