Nu har mitt lilla hjärta somnat nu.
Gav henne en alvedon och sen somnade hon på stört.
Älsklingen min! ♥

Febern kom tillbaka nu på kvällen.
Men förhoppningsvis är hon helt frisk imorgon.
För då är det ju dags för att träffa världens finaste Sara.
Vet inte exakt vad vi ska göra, men lär väl bli massa te, prat och ännu mera prat.
Bara få avnjuta en hel eftermiddag med en av mina favorit tjejer.
Så himla mys!

Amar sa att han skulle ringa innan han började jobbet.
Jag förstår er förvirring, över att vi gjort slut men ändå pratar varje dag.
Men någonstans så tror jag att vi båda inser hur mycket vi älskar varandra nu.
Hur svårt det är att verkligen är att dela på sig, när man varit med varandra så lång tid.
Vi delade trots allt ihop, vi vet allt om varandra och vi liksom stöttade varandra hela tiden.
Det vi hade och fortfarande har är äkta kärlek, vi delar en kärlek som jag aldrig känt.
Han ringer mig och säger dom finaste sakerna en tjej vill höra.
Trots att vi gjort slut, men det är nu känslorna kommer för hans del.
Mitt hjärta krossas lite till varje gång vi lägger på, just för jag vet att det inte är vi.
Men jag vet att vi båda behöver få höra den starka kärleken vi delade/delar för att kunna gå vidare.
Det låter konstigt, jag vet.
Men det kommer ta tid innan någon av oss kan gå vidare.
Han är liksom fortfarande den jag vill gifta mig med och vara med.
Han är ju liksom fortfarande mitt livs kärlek.

Trots att det någonstans är jobbigt att sitta och prata i telefonen med varandra, när man vet att det inte är vi och förmodligen inte lär vi bli i framtiden heller, så är det väldigt skönt ändå. För vi har inte sånt där ytligt prat som vi hade för ett tag sen, utan vi öppnar oss för varandra, för att visa att vi verkligen älskade varandra, så ingen ska känna sig lurad, så ingen ska känna sig manipulerad. Det är så svårt att förklara hur hela situationen ligger till, för jag vet det knappt själv. Jag vet att det är slut av en ganska så stor anledning, vet inte han vill att jag pratar öppet om det i bloggen och därför har jag valt att inte nämna det, men det har absolut ingenting med att han inte älskar mig, men när man vill två olika saker i livet, kommit till ett stadie när ingenting fungerar bara för man vill två olika saker så är det ibland bättre att försöka gå vidare, oavsett om det är svårt, oavsett om mina tårar rinner ner från min kind när jag sitter och skriver det här så vet jag innerst inne att med tiden så kommer det bli bra på något sätt, antingen hittar man tillbaka till varandra och inser att det faktiskt är varandra man vill leva med, eller så är man tacksam för den tiden man fått med den personen och det man lärt sig genom det förhållandet för att sen gå vidare på olika sätt. 

Är så sjukt jobbigt att sitta och skriva om det här.
Vill egentligen bara att allt var över, att jag fick gå vidare utan honom.
Men vet att det skulle krossa mitt hjärta ännu mer om jag inte fick höra hans röst.
Höra att han ändå är okej och att han inte är allt för trött på jobbet med mera.

Jag kommer trots allt alltid att bry mig om honom.
Han är mitt livs kärlek och kan man någonsin sluta bry sig?

Nej, nu har jag uppdaterat er med massor idag igen.
Tankarna kommer alltid tillbaka till Amar i bloggen.
Jag tänker alltid att jag ska skriva lite men hjärtat öppnar sig liksom.
Vill bara att det skulle vara över nu, att smärtan skulle vara slut.
Hatar att själen skriker efter sitt hjärta, hatar att kroppen gör ont för att inte få vara nära den jag älskar, hatar att ögonen svider för tårarna runnit för mycket, hatar att tankarna alltid kommer tillbaka till den mannen jag älskar, trodde inte kärlek kunde vara så hårt & svårt.

Jalla bye!