Smärtan sitter inte bara i läppen nu, utan har tagit sig upp mot kinden, örat och huvudet och redan ner igen mot tungan och halsen. Usch! Börjar helt ärligt bli livrädd nu. Älsklingen min försöker lugna ner mig med både sms och samtal, mina föräldrar också. Men jag lyssnar inte, men är glad för deras stöd och förståelse. För dom finns verkligen där och hjälper mig. Trots att jag sov inatt så sov jag ju inte direkt bra och det visste ju mina föräldrar och dom hjälper mig verkligen med Lilja nu, trots att det inte är armen eller något jag har ont i så tar det så jävla mycket på mina krafter och klarar knappt av att ta mig upp ifrån sängen, för att jag känner mig svag. Jag som brukar vara stark och inte tycka att yttre smärta är någonting. Men har legat i fosterställning och bara gråtit och gråtit, försökt gråta bort smärtan. Men den försvinner inte. Har alvedon i kroppen och smärtan gick väl över mer eller mindre nu och tröttheten kom, så ska försöka sova. God natt!