Emeliitaah

Jag har haft sjukt mycket planer alla andra vintrar på vad jag kan göra och inte göra, Gävle blir det ju inte eftersom jag och Amar inte är tillsammans och tror nog inte alls att det kommer bli bra om vi skulle fira nyår ihop, skulle väcka så mycket minnen och jag skulle bli så sårad att behöva tänka på att den bästa tiden i mitt liv är över.

Trots att jag vill fira nyår med honom, vara han som får den där tolv-pussen och som jag skrattar, dansar och har bästa tiden med.

Men det skulle bli så mycket mer.
Skulle bli så mycket känslor och vet inte om kroppen och själen skulle klara av det.

Therese och jag har ju pratat om att dra på kryssning över nyår och ha det roligt, Petra skulle ju med då också.
Skulle vara kul att göra något man aldrig gjort förrut, men samtidigt känner jag att Amar kommer fattas.
Vill ju att han är den där killen jag pussar på tolvslaget, vill att han och jag går hand i hand, vill att vi är dom som promenerar till hans familj och dansar till arabisk musik och har den bästa tiden som vi sen möter upp i stan och kramar om, vill ha honom för mig själv, vill att han ska vara min, vill att han bara ska vara MIN!

Tankarna snurrar omkring och jag vet inte vad som händer på nyårsafton, men jag vet att det aldrig kommer bli som förr, det kommer aldrig bli som den nyårsafton vi blev tillsammans eller nyårsafton vi firade ett år på.

Jag saknar Amar!
Jag saknar hans närhet.
Jag saknar hans fina ord.
Jag saknar hans kropp.
Jag saknar hans läppar.
Jag saknar hans trygghet.
Jag saknar vår lycka.
Jag saknar vår kärlek.

Mitt livs kärlek!
Du var svaret på mina alla tusen frågor, du var den som gjorde mig till den lyckligaste på denna jord.
Kommer alltid älska dig finaste Amar.
Varför var allt tvunget att bli som det blev, varför var vi tvugna att gå skilda vägar?