Emeliitaah

Jag hade åkt in den 10e Juni och blivit hemskickad igen, då jag inte var öppnad tillräckligt, dom skickade med en smärtstillande tablett hem, så att jag kunde sova iallafall. Men trots tabletten så kunde jag inte sova, värkarna kom allt tätare och jag somnade bort för små stunder. På dagen den 11e Juni ringde jag och berättade och dom frågade om vattnet gått med mera, låg i badet nästan hela denna dag, just för att det gjorde så ont. När jag sen fick prata med en bra sjuksköterska i telefonen sa hon: Men om det bara fortsätter på samma sätt som nu, så kommer du in till klockan 20.00 ikväll.

Smärtan slutade inte och Pappa skjutsade in mig och min Mamma till Södersjukhuset, vi väntade in Brittis eftersom det var dom två jag ville ha med under förlossningen. Vi visste ju i och för sig inte om jag skulle bli hemskickad igen eller få stanna kvar.

Vi kom upp till avdelningen och jag låg i ett rum och dom undrade om jag ville vara med i en studie, jag undrade vad det var för studie och dom sa att vi lottar fram mellan två altenativ, så antingen kommer du bli igångsatt eller så ger vi dig smärtstillande och du får sova kvar och så ser vi imorgon vad vi gör med dig.

Jag svarade att jag kunde vara med, för då visste jag att jag fick vara kvar på sjukhuset med full koll på mig hela tiden, utan att känna att jag måste orka ringa sjukhuset.

Runt 22.00 berättade dom att dom lottat fram att jag skulle bli igångsatt.

Men eftersom jag inte var ensam på sjukhuset, så tog det ju ett tag innan ens processen börjat, värkarna hann komma mer och mer, dom hann bli kraftigare och kraftigare.

Jag fick epidural och därefter körde jag lustgas tills jag var påväg att spy. Jag drog in alldeles för mycket, men jag minns att jag tyckte det gjorde ont och lustgasen fick mig att tänka på annat.

Från att epidural sattes in på mig tills att min älskade dotter var ute tog det 10 minuter.

Jag minns att jag hade ont och att både Mamma & Brittis skratta åt mig, för att jag var så hög på lustgas under tiden och en stund efter att skrållan var ute.

Men trots att jag tyckte det var en enorm smärta, så var det den mest underbaraste ögonblicket i mitt liv och någonting jag skulle kunna göra om 1000 gånger om, för den känslan, den är värd allt!